Det finns platser man lämnar, men som aldrig riktigt lämnar en. För henne är Uddevalla en sådan plats. Hon återvänder ungefär en gång om året, och med tiden har något förändrats. Det som en gång var vardag har blivit minnen, och det som en gång kunde kännas litet har fått en annan betydelse.

En stad full av minnen

Vad är det första du tänker på när du hör ordet Uddevalla?

Uppväxt, hemma, tryggt men samtidigt tristess. Jag är i Uddevalla en gång per år och för varje år blir jag allt med nostalgisk. Det är något väldigt speciellt, och dubbelt i att kunna varenda gata, att ha ett minne kopplat till typ varenda plats.

Det är en speciell sorts nostalgi att kunna varje gata och ha ett minne kopplat till nästan varje plats. Samtidigt är minnena inte bara förknippade med trygghet och hemkänsla. Uddevalla var också en småstad där tillvaron kunde kännas sömnig och strömlinjeformad.

Hur var Uddevalla när du växte upp där – och hur tror du att staden formade dig?

Det var väl som alla svenska småstäder, sömnigt och strömlinjeformat. Men det fanns också en alternativ scen, olika små spelställen och ett ganska rikt kulturliv. Nu är det ju slaktad av politiska krafter som inte tycker unga ska få tillgång till billiga eller gratis replokaler och så vidare.

Och Torp har ju verkligen dödat city. När jag gick i gymnasiet i början på 00-talet var Kungsgatan levande, massa små butiker och caféer. Nu är det bara massa tomma lokaler och typ Normal. Lokalpolitikerna har uppenbarligen inte satsat på stan.

Den kreativa oasen

Det fanns alltså också något annat där. En alternativ scen, små spelställen och ett kulturliv som gav utrymme för kreativitet. En särskild plats har etsat sig fast mer än andra: Sinclair, där hon tillbringade tre år på musiklinjen.

Finns det någon särskild plats i Uddevalla som du fortfarande bär med dig? Varför?

Sinclair, jag hade tre jätteroliga år där på musiklinjen. Det var verkligen en kreativ oas.

Kanske var det just sådana miljöer som gjorde att längtan efter något större kunde växa. För den som växer upp i en mindre stad kan världen utanför kännas både lockande och avlägsen. I hennes fall fanns riktningen tidigt klar.

Längtan bort

Vad längtade du bort från när du var ung i en småstad – och vad längtar du tillbaka till i dag då du lever i en storstad?

Jag längtade som så många andra till Göteborg, sen Stockholm. För pulsen och mångfalden. Nu när jag bott i Stockholm i 22 år saknar jag tvärtom lugnet och lunket i småstaden.

Det är en rörelse som går igen i hennes berättelse: först längtan bort, sedan en längtan tillbaka till något av det som fanns där från början. Och den första impulsen att vilja göra något större än Uddevalla kom tidigt – väldigt tidigt.

När kände du första gången att du ville göra något större än Uddevalla?

När jag var typ fem, haha.

Vid 20 års ålder flyttade hon till Stockholm. Det som då var en längtan efter puls och mångfald blev ett liv i storstaden. I dag, 22 år senare, har avståndet också gett henne möjlighet att upptäcka värdet i det hon en gång ville bort ifrån.

Det man börjar sakna

Finns det något du saknar från Uddevalla som du inte förstod värdet av förrän du hade flyttat därifrån?

Jag kan sakna småskaligheten. I Stockholm är allt så stort och på många sätt anonymt.

Det är också därför relationen till Uddevalla har förändrats. Hemstaden är inte längre bara platsen hon växte upp på eller platsen hon lämnade. Den har blivit ett slags minneslandskap, där tiden och avståndet förändrat blicken.

Har din relation till Uddevalla förändrats med åren?

Ja absolut, se mitt svar ovan.

Men städer är också människor. Bland alla platser och minnen finns personer som har satt djupare spår än andra. En av dem är hennes gamla gymnasielärare Ami Viblom.

Människorna som stannar kvar

Vilka människor från Uddevalla har påverkat dig mest?

Min gamla gymnasielärare Ami Viblom har verkligen betytt mycket och gjort ett stort intryck. Vi ses fortfarande, när vi kan.

I dag är livet långt från den värld hon en gång ville lämna. Stockholm har varit hem i mer än två decennier och under åren har hon arbetat med media och kreativitet på olika sätt. Men trots ett liv i offentligheten verkar det vara något annat som är den verkliga måttstocken.

Finns det någon bild av dig i offentligheten som du tycker är direkt felaktig?

Bortom offentligheten

Haha ja många, men det bryr jag mig inte om. Det enda jag bryr mig om är att mina vänner och familj tycker jag är en någorlunda bra människa.

Det säger något om hennes förhållande till offentligheten. Det finns säkert många bilder av henne där ute, men de är inte nödvändigtvis särskilt viktiga. Viktigare är relationerna till människorna som känner henne på riktigt.

Och livet sedan Uddevalla har hunnit rymma mycket. Stockholm, media, kreativitet och nya riktningar. I dag befinner hon sig dessutom i ett nytt yrkesmässigt skede.

För dem som inte känner till dig, vad har du gjort sedan flytten från din hemort och vad gör du idag?

Jag har bott i Stockholm sen jag var 20. Har jobbat med media och kreativitet på olika sätt sen dess. Idag är jag snart diplomerad relationsterapeut och journalist och ansvarig utgivare för sajten HON.

Från femåringen som tidigt ville göra något större än Uddevalla till ett vuxenliv i Stockholm har det gått många år. Men hemstaden finns kvar. I minnet av Sinclair och musikåren. I Kungsgatan som en gång var full av små butiker och caféer. I läraren som fortfarande finns kvar i livet. I känslan av att kunna varenda gata och ha ett minne kopplat till nästan varje plats.

Det finns en dubbelhet i det där. Som ung ville hon bort för att få uppleva pulsen och mångfalden. Nu, efter 22 år i Stockholm, kan hon sakna lugnet, lunket och småskaligheten.

Kanske är det först när man lämnar en plats som man verkligen förstår vad den har betytt. Inte bara det man ville ifrån, utan också det man fick med sig.